Offerlösa ickebrott och kulturrelativism

Jag läser att en man som dömdes för barnporrbrott i somras överklagar sin dom. I vanliga fall hade jag gärna sett att män som döms för barnporrbrott får vård och att barnen på bilder får hjälp och terapi. Nåväl. Jag behöver nog inte försvara att vara mot barnporr. Det är liksom underförstått hos alla sunda individer. För att förtydliga: barnporr är hemskt.

Vad jag är kritisk mot gällande domen i somras handlar om att mannen hade tecknade bilder på vad som antogs vara omyndiga personer. Alltså, serieteckningar på korta, småbröstade flickor i mangastil. Visst är det ett gränsfall. Eller, är det det? Är brott utan offer brott? Där man dessutom inte ens vet om de fiktiva offren verkligen är offer? I så fall borde man köra förbud mot blasfemi också. Eller att spöken faller under diskrimineringslagen. Eller att man låtsas ha ihjäl någon, typ actionfilm.

Vad sägs istället om Vargas Llosas, förra årets nobelpristagare i litteratur, livliga beskrivningar av män som köper sex för pengar och våldtar unga flickor och kommer undan med det och får en miljon på köptet? Som dessutom hyllar totalitära ledare och militärjuntor. Men det är ok. Det är tydligen skillnad på kultur och kultur, och vissa kommer undan med det, för det är fin kultur, där moral och lag och ordning får ifrågasättas och brytas mot. Fiktivt, då. Offerlösa brott. När kvinnor och barn dagligen handlas med inom Europa (tack EU, fri rörlighet!) läggs resurser på att döma en man som samlar på serier. Bah.

Fiktiv blottning, älskad av barn. Rättspsyk för sexuellt ofredande för Walt Disney och Carl Barks?